Sommarens segling gick via Kattegatt och Skagerack till norska västkusten. Vi fick uppleva vackra fjordar med höga berg, forsande vattenfall, glaciärer samt branta klippor. Och under resan dit och tillbaka även spännande grottor, långa sandstränder, mysiga ankarvikar och fina små städer. Vi har fiskat krabbor, håvat sjöstjärnor, badat, paddlat, träffat vänner och mycket mycket mer. En lyckad sommarsegling med andra ord!
Seglingen hemåt runt Blekinge och Skåne gick fort. Med ett fint väderfönster som gav oss skön medvind passade vi på innan starka västliga vindar väntades. Sista dagen blev ovanligt händelserik, trots att vi under den största delen av dagen lugnt gled fram med saxade segel över ett stilla hav. Via vfh-radion fick vi höra ett nödmeddelande från en seglande barnfamilj som gått på grund och tog in vatten, utanför vår egen hemmaskärgård vid Hallandsväderö (något som väckte många funderingar hos både stora och små ombord). Vi fick följe med ett helt gäng tumlare och utanför Kullen ankrade vi upp för en grottexpedition på land. Tillbaka på Vera igen drog ett rejält oväder in, blixtarna skar över himlen och regnet piskade över oss innan allt stillnade och solen tittade fram till kvällen.
På Öland fick vi flera fina stopp där vi träffade både familj och vänner. Vi fick till och med ett miniäventyr i seglingen då vi lämnade Vera och sov i en liten stuga på land för en natt!
Blå Jungfrun är en liten ensligt belägen ö i Kalmarsund. Ön är en nationalpark med vackra berghällar och en mångfald av växter och djur. Sedan länge är Blå Jungfrun en mytomspunnen ö och omges av magiska föreställningar om häxor och trolldom. Ön har även kallats Blåkulla och enligt myten är det hit häxorna beger sig på Skärtorsdagen.
Dagen vi hade tänk besöka ön låg dimman tät i Kalmarsund och vi fick komma nära innan siluetten av ön urskilde sig i allt det vita runt oss. Blå Jungfrun har i historien ansetts som farlig av många sjöfarare, förtrollad av häxor och omgiven av hemska stormar, helst skulle man inte ens komma nära ön. Vi hade på nätet läst om svåra ankringsförhållanden med djupt vatten och att ankaret lätt kunde fastna i den steniga botten. Med viss tvekan ankrade vi försiktigt upp i den stilla morgonen. Men vi fick en fantastiskt fin dag på ön och ankaret kom utan problem upp när vi senare fortsatte söderut.
Vi gick på grund lite för många gånger på Stora Karlsö, en liten ö utanför Gotlands västkust. Och ändå var vi inte där ens en hel dag. Först tog vi fel väg in bakom revet där den lilla gästbryggan ligger. Leden går visst på ostsidan om revet, på sjökortet verkade det mycket mer logiskt att välja den västliga vägen. Men med få detaljer på sjökortet gled vi fram långsamt och med en dov duns konstaterade vi att nu gick vi visst på grund. Via vhf fick vi guidning av en annan båt som redan låg vid bryggan och kunde därmed ta oss in utan fler grundstötningar.
Hela Stora Karlsö är ett naturreservat och större delen av öns kust är fågelskyddsområde. Men i viken Norderhamn på öns norrsidan är det tillåtet att gå iland. Den lilla gästbryggan ligger nästintill oskyddad i den vida viken med bara ett lågt rev norröver. Och i nordliga vindar rullar vågorna in. Ganska stora vågor även vid inte alltför starka vindar visade det sig. Egentligen var väl de växande vågorna inte det stora problemet utan när Vera hävde upp och ner i vågorna slog hon efterhand i botten, hårt. Strax innan middagen skulle serveras konstaterade vi att här kan vi inte ligga kvar längre, Vera slog om och om igen i botten. Middagen fick sjöstuvas i väntan på att kunna ätas, barnen fick varsitt kex och vi kastade loss för att söka ny natthamn i Klintehamn på Gotland.
Trots att Vera gick i botten lite väl många gånger tyckte vi verkligen om Stora Karlsö. En vacker, väderutsatt ö med ett rikt fågelliv. Jag hoppas vi får möjlighet att komma tillbaka och då kanske kunna stanna lite längre.
I Visby hamn fanns det alltid något att titta på. Stora Gotlandsfärjor som kom och gick, segelbåtar som la till eller gav sig av, sjöräddningens båtar på uppdrag, kustbevakningens stora båt förtöjd vid kaj och enorma kryssningsfartyg på korta besök. Dessutom myllrade det av folk på land.
Men nog för att hamnen var spännande att bara vara i så var det ju framförallt staden vi ville upptäcka och visst är den vacker!
När vi kom till Ulvsundet i Järnafjärden nådde vi sommarens nordligaste vändpunkt. Härifrån vände vi sedan söderut längs ostkusten för att långsamt ta oss hemåt. Och stoppet i Järna var verkligen intensivt men väldigt kul. Viktigast var såklart att hälsa på barnens farmor och farfar, och vi hann precis i tid för farmors födelsedagsfirande samma dag som vi anlänt. Därefter träffade vi familj och vänner samt fick hälsa nära på både hästar och kor, köra stor traktor, plocka jordgubbar, mata en igelkottsmamma och mycket mer.
När vi under färden genom Göta kanal korsade Vättern passade vi på att göra en liten extra tur i sjön. Och inte visste vi att denna sjö kunde bjuda på så otroligt klart vatten och en vacker skärgård med både klippor och sandstränder. Helt klart värt en avstickare från den generella kanalrutten.
I år är inte första gången vi går genom Göta kanal. För sex år sedan sjösattes Vera och vi tog då hem henne via kanalen. Mer om den resan finns här. Nu är resan och upplevelsen en helt annan. Liksom utmaningarna. Denna gång har vi har gott om tid, Vera har fått en mast, inredning och mycket mer samt att vi såklart nu har två små barn med ombord.
Den 15 juni slussades vi in i Göta kanal, samma dag som kanalen öppnades för säsongen, och vi fick därefter några lugna veckor utan speciellt mycket båtar eller väntetider. Och vi har verkligen njutit av svensk försommaridyll längs grönskade vattenvägar.
Passagen från västkusten till Vänern, via Göta älv och Trollhätte kanal, bjöd på flera kontraster. När vi tog oss in mot Göteborg tätnade trafiken, med såväl små som riktigt stora båtar. Vi fick en glimt av storstadens puls när vi via vhf fick veta att vi inte behövde invänta grön signal för att passera vid broöppning, så fort det var öppet skulle vi igenom, så snabbt som möjligt. Uppströms Göta älv byttes stad ut mot landsbygd, tempot sänktes. Och via slussarna i Trollhätte kanal lyftes vi upp 44 meter och kunde segla ut i Vänern, Sveriges största sjö. Här var vattnet sött och delar av Veras besättning ville inte riktigt acceptera att vi nu inte längre kunde fiska krabbor.
